Homo balkan escort hitta knull

homo balkan escort hitta knull

..

Att ge en organisation, vars själva kärna är hets mot folkgrupp mot judar, HBT-människor osv , är diskutabelt i sig, men att göteborgspolisen ger gruppen tillstånd att gå — eller marschera, snarare — genom centrala Göteborg, med start vid Bokmässan, en symbol för humanism och bildning, och sedan vidare inte långt från synagogan är mer än magstarkt. Och detta på Jom kippur, judarnas stora högtidsdag.

Det är inget annat än en skandal och Erik Nord, göteborgspolisens chef, har en del att lära av före detta polismästaren Holger Radner som var polischef i Lund på nittiotalet under de våldsamma 30 novemberdemonstrationerna. Han gav högerextremisterna rätten att demonstrera ute på Klostergården en förort till Lund och motståndarna, svenska antifascister förstärkta med BZ-huliganer från Köpenhamn, rätten att demonstrera ute på Smörlyckan, på andra sidan stan. Lunds innerstad skonades och med tiden dog högerextremisternas vilja att högtidlighålla krigarkonungen ut.

Något för Erik Nord att fundera på. Apropå NMR och den nynazism de står för, en kort berättelse ur filmen Shoah av fransmannen Claude Lanzmann, på det att vi aldrig någonsin får glömma:. Det är vackra dagar i ett soligt, inbjudande Europa, de belgiska skogarna, de bördiga franska slätterna.

Sedan Paris där vi bor i airbnb, i nionde, fem fina dagar. Cykel genom kvälls-Paris med uteserveringar fulla överallt. Vi läser, roar oss, äter och dricker gott och njuter av semestern, total avkoppling. Sedan vidare, norrut, Dunkerque, därefter Bryssel, där vi näst intill skriker ut vårt jubel när vi kommer in på Grande-Place. Så vackert och hur, säger vi oss själva, har vi kunnat missa detta?! Sedan Amsterdam, fantastiska Amsterdam med Rembrandtplein, Max Euweplein, kanalerna, gränderna, det vackra, holländska konsonantskrapet i halsarna och vi suger ut det sista ur semesteräpplet innan vi ställer kosan mot norr igen, fulla av av det bästa Europa kan ge.

Ja, jag kan mer än väl förstå varför det är just till Europa migranter och flyktingar siktar in sig på. Det är en otrolig värld, en vacker värld och det vi såg på vår lilla bilsemester är bara en liten, liten del av den. Jihadisterna siktar in sig på just det vi européer älskar, det som står för det de avskyr mest av allt: De gör det så klart för att straffa oss man får inte leva som vi gör, framför allt inte kvinnorna men också, slår det mig ibland, av djup avundsjuka.

Den kultur de bekänner sig till, salafismen, har aldrig någonsin åstadkommit något liknande och då måste det vara bittert, oerhört bittert, att kliva in på Grande-Place, ta en sväng i centrala Amsterdam eller nedför La Rambla … Och vad gör man då, när man fylls av detta hat och — vem vet? Då raserar man och förstör. Men man gör det förgäves ty vår kärlek och lust till livet är långt starkare än deras ökenfilosofi och kärlek till livets motsats: Här var det kriget med den tyska inringningen av den brittiska armén och tiotusentals franska och belgiska soldater som ödelade staden.

Vi kommer fram till staden nästan samma dag som filmen om den dramatiska evakueringen, Dunkirk , har premiär och det slår mig att en god vän, den franske författaren Jean-Pierre Richardot gav mig en bok för ett antal år sedan, Ett sätt för honom att hedra alla de döda, inte minst de som föll vid Dunkerque. Därför skäms jag så i Dunkerque dessa sommardagar. För att jag ännu inte läst hans bok. Det är ett skäl. Ett tredje skäl till min skam är att jag inför Marianne, min älskade färdkamrat, killgissar sommarens ord för oss!

Och när vi lämnar Dunkerque skäms jag för ytterligare en sak: Väl hemma igen, slår det mig att just den känslan har jag haft så många gånger när jag lämnat en plats och att den, trots skammen, nästan aldrig leder till att föresatsen genomförs. Dock går det att leva med en hjärna som en schweizerost ändå och får man problem kan man ju alltid — just det! Vi kommer dit på den franska nationaldagen och ser fram emot att fira den stort på någon lokal krog. Vi kommer till staden i god tid och checkar in på ett sympatiskt hotell i hamnen.

På eftermiddagen kör vi till den berömda stranden där evakueringen genomfördes. Vi parkerar bilen och går och sätter oss på ett café på stranden. Sitter där en timme, jag läser Dard, Marianne en svensk deckare. Därefter går vi tillbaka till bilen. Eller, bilen och bilen. Den står inte kvar där vi satte den. Först obehagskänslan, den lätta, som efter hand, när vi gått gatan upp och ned, fram och tillbaka säkert tio gånger, går över i panik, en panik som går över i den beska slutsatsen att bilen är stulen.

Efter en timmes letande ringer vi polisen som kommer på studs och för de tre sympatiska Dunkerquepoliserna pekar jag ut parkeringsplatsen där vi satte den. Exactement là, vous voyez? Därefter kör de oss till polisstationen, där anmälan upprättas. När vi går till hotellet ser vi varandra i ögonen och säger, lite som Karlsson på Taket, att det faktiskt bara är materiella saker.

Vi hade dessutom inget av värde i bilen och beslutar oss för att inte bli nedslagna av händelsen. På kvällen går vi på krogen, har trevligt i ett förvånansvärt lugnt Dunkerque och vi bestämmer oss för att hyra bil dagen efter.

Utanför krogen där vi käkar står två fransyskor som vi börjar prata med och när vi kommer in på vad som hänt säger den ena att just SEAT-bilar stjäls det mycket av i Dunkerque.

De är lätta att stjäla och sen fixar man bara nya plåtar och så transporteras de till Östeuropa. Där rök det sista lilla hoppet. Vi bestämmer oss emellertid för att hyra en bil ändå och ta en tur till Belgien över dagen.

Men så, precis innan vi ska till att lämna Dunkerque, bestämmer vi oss för att ta en tur till den berömda stranden, för att ta ett dopp i det historiska vattnet. Och ta en sväng i kvarteret och kolla efter bilen. Vi gör så, kör dit, går över den enorma ebbstranden, doppar oss, torkar oss, klär på oss och går mot hyrbilen. Och just när vi kommer upp på strandpromenaden ser jag en bil som påminner om Mariannes.

Det är samma blåa färg men taklisterna och fälgarna ser annorlunda ut. Ser du, Marianne, samma färg som din bil , säger jag. Hon kisar med ögonen. Jag går vidare mot hyrbilen men när jag kommer i vinkel så att jag kan se bilen som påminner så om Mariannes bakifrån, ser jag att det är hennes plåtar.

Det brister för oss båda och jag jublar högt! Det är fan i mej vår bil! En stund senare kör vi med båda bilarna till polisstationen, anmäler oss i receptionen och kommer efter en stund in till en vänlig, kvinnlig polis. Vi förklarar vad som hänt. Jag blir pratig som jag lätt blir med människor som har humor och plötsligt svävar vi ut i en filmfantasi, den kvinnliga polisen, Marianne och jag: Svenskt par som jagas av fransk polis genom norra Frankrike, ett par som hittat sin bil men glömt att avanmäla det hos polisen.

Två gåtor av psykologisk natur innehåller ovanstående semesteranekdot. Den andra är att vi ju båda tyckte att vi skulle ta ett dopp innan vi for. Och kika lite efter bilen. Vad var det i oss, i djupet i oss, som utlöste den handlingen? Eller, kära läsare av dessa rader, så var allt detta bara ett uttryck för något man skulle kunna kalla för ålderdom, annalkande sådan. Och då får jag vännen Richard Gustons oneliner i huvudet, Sydsvenskans utrikeskorre i Paris i många år, avliden förra året: Fredrik, ålderdomen är ett skeppsbrott!

Fredrik, la vieillesse est un naufrage! Mycket slit, mycket ensamhet men också, då och då, fantastiska bekräftelser på att det man gör inte saknar mening. Jag kommer gående med Amanda, min dotter, vid Malmö Opera. En äldre man i keps och glasögon hälsar på mig, stannar till: Vill bara säja en sak. Som om vi aldrig hade gått här är ett mästerverk. Menar du verkligen det?

Och jag är väldigt sparsam med det ordet. Ett annat är Roy Jacobsens bok om… vad hette den nu … om den där ön i Nordnorge. Men, som sagt, ett mästerverk är den, din bok. Jag blir mållös men också stolt, inte minst eftersom min dotter står där vid min sida, hon som tvingats följa min kamp med skrivandet genom alla år. Det intressanta nu är vad Macron kan göra, han tycks ha ungdomen bakom sig, det var slående hur ungdomarna dominerade, liksom det kosmopolitiska, vid Louvren i söndagskväll, som om det vackraste franska till sist vaknade och satte ner foten: Upplysningens, antifascismens, ungdomens, humanismens och det demokratiska Frankrike.

Kommer han då att klara att axla den mäktiga mantel som nu lagts på hans späda axlar? Är han en lätt narcissistisk folkförförare och populist som kommer att snubbla redan i parlamentsvalen om en dryg månad eller är den läspande läkarsonen från Amiens något av ett politiskt geni, den person som det franska folket längtat efter för att läka alla de sår nationen lider av?

Omöjligt att säga men lättnaden var stor igår kväll. Fransmännen satte ner foten mot högerextremismen, som österrikare och holländare gjort nyligen, europatanken lever, det är oerhört glädjande, liksom att mannen med aluminiumblicken, Vladimir Putin, som lånade Marine Le Pen nittio miljoner till hennes kampanj, säkert fäller några tårar i Kreml.

Det gör inte min glädje mindre. Och min blick vandrar hela tiden över människorna i lokalen, äldre människor från kvarteret, och vintagestilen på väggarna som påminner mig om Rio, hur man tar vad man har, gamla affischer, en cykel, ett idolporträtt, en saxofon och hur summan av allt blir inbjudande, varm.

Bohemiskt, blandat, öppet, så, precis så, som det franska samhället är när det är som bäst, enkelt, folkligt och kosmopolitiskt, något som förstärks för mig när jag får reda på att ägaren är berb, från Algeriet. Tänker jag och ser mig omkring, med vinglaset i min hand, i mitt lilla, just det, paradis. Skrivandet — och läsandet — som en besatthet, ett gift.

Att allt ska nedtecknas för att bevaras och att du jag! Det är presidentvalskväll och jag är på väg till Chartier, den gamla arbetarkrogen på Rue Montmartre och på Bd Bonne Nouvelle kommer plötsligt en clochard mot mig med en halvt urdrucken vinflaska höjd i handen. Ett ögonblick får jag för mig att han ska drämma den i huvudet på någon, på mej eller någon annan.

Han raglar fram på den breda trottoaren, jag skärper mina sinnen men ser sedan hur han rör sig vidare, fram mot en sopsäck vid gatan, där han slänger sin tomma vinflaska, för att sedan ragla tillbaka till sina uteliggarkompisar där de slagit läger med några schäferhundar utanför en affär och hela hans manöver vittnar om ett fint … ordningssinne. Och händelsen får mig att tänka på bilden av kvinnan jag såg, från Latinamerika för många år sedan, då hon dagen efter jordbävningen hela hennes hus var borta, allt bara spillor lik förbannat stod där och sopade rent framför dörren, eller snarare, ickedörren.

Efter firandet av Macron vid Louvren tar jag en taxi hem till det ombyggda kloster, Les Récollets, där jag bor i Paris och när jag kliver in i taxin ser chauffören min lilla trikolor i handen. Som en av miljontals invandrare i landet drar han en lättnadens suck denna kväll. Och här sitter han nu och kör taxi i Paris som ett antal andra kambodjaner och plötsligt blir valet, Macrons seger och Le Pens beska nederlag, teori bara, en ren abstraktion inför hans smärtsamma öde som rullas ut inför mig i parisnatten.

Mannen bakom ratten har svaret på den frågan …. Sitter på Café Livres, ett kafé med böcker från golv till tak. Det är söndag, mitt på dagen och in kommer två finnar de har finska landslagets halsdukar runt sina halsar , ett medelålders par. Ansiktsuttrycken är trumpna, buttra. De får sina stora öl, tar fram sina mobiler, sitter sedan och scrollar utan att säga ett ord till varandra, läppjandes på sina öl, i fyrtiofem minuter innan de reser sig och går. När jag iakttar dem slås jag av tanken att det finns folk som på fullaste allvar menar att det inte finns kulturella skillnader mellan olika folk … Och så hör jag, än en gång, historien inom mig om de två finnarna som satt och söp tillsammans.

I Sydsvenskan den 29 april har Maria Küchen en artikel på kultursidan om varför vi författare bör bojkotta Bokmässan i år — för att tidskriften Nya Tider har en monter på mässan. Problemet med texten är att Küchen inte lyckas leda i bevis att Nya Tiders redaktion är nazistisk eller att redaktionen för tidningen bryter mot svensk lag.

Denna text publicerades i Sydsvenskan torsdag 4 maj. Blommande kastanjer, uteserveringar, körsbärsträd, en kir vid fem, cykla genom staden och känna hur den tränger in i mig, genom huden, och hur språken möts i mig och svallar mot varandra som Nordsjön och Skagerack vid Skagen och överallt bilderna, på Emmanuel Macron och Marine Le Pen, och allt borde ju vara avgjort, så klart, men är det inte och ett av skälen är Jean-Luc Mélenchon, den gamle trotskisten som fick nästan tjugo procent i första valomgången.

Det är, så klart, djupt oansvarigt av en politker som vill framstå som antifascist, att leka med elden på det viset. Tongångarna inom den franska extremvänstern som är stark går att sammanfatta i några hashtags: Ni la finance, ni la haine! Varken kapitalet eller hatet , Ni libéralisme, ni fascisme varken liberalism eller fascism och om — mot all förmodan — Marine Le Pen skulle ta hem valet i den andra omgången faller ett mycket tungt ansvar på Mélenchon. Hemmavid kan man se vänsterintellektuella kokettera med samma ansvarslöshet och leka med samma eld.

Att inte göra skillnad på Marine Le Pen och Emmanuel Macron, visar att man inte lärt sig något av mänsklighetens hittills värsta sekel: Jimmy Åkesson och en korsning av Magdalena Andersson och Jan Björklund, för att översätta det till svenska — äsch, det kan gå på ett ut!

Strindberg var mycket i Paris och hade sin egen runda i Quartier Latin på den tiden han försökte göra guld; dagligen gick han denna runda, på exakt samma vis. Men det är inte den rundan jag får i tankarna min första kväll i Paris, utan scenen i Ett Drömspel med affischklistraren som just fått en ny, grön sänkhåv i present.

När han står där med sin håv i handen överfalls han av en plötslig melankoli i samma ögonblick som han ser att det inte var exakt den gröna färg på håven som han hade tänkt sig. Jag får denna känsla när jag sitter på en av mina favoritrestauranger, Le Balzar, på Rue des Écoles ett stenkast från övergångsstället där semiologen och den originelle språktänkaren Roland Barthes blev överkörd av en lastbil och just fått in min Châteaubriand med béarnaise.

Äggen med majonäs var goda, vinet är gott Côtes du Rhône, Guigal , oxfilén är god, béarnaisen och fritesen är goda men — och det är där mannen med sänkhåven smyger sig på mig — det är inte riktigt så gott som jag hade föreställt mig, inte den paradisiska smaken på béarnaisen som jag hade hoppats på. Il pleure dans mon cœur , en sådan rad, tänker jag, comme il pleut sur la ville, och en sådan rad därefter, tänker jag vidare, när regnet faller över Paris och hur många är vi inte en sådan kväll i Paris som den trettionde april tänker på Verlaine och hans dikt, o quelle est cette langueur , hör jag vidare och där är Luxembourgparken i regnet och statyn över poeten, en ensam joggare trotsar regnet, en sådan kväll, alltså, qui pénètre mon cœur?

Kvällens första rapporter från Frankrike är en stor glädje för alla vänner av EU och av solidariteten mellan de europeiska folken: Den absoluta mardrömmen hade varit en slutduell mellan Marine Le Pen och vänsterextremisten Jean-Luc Melenchon, ett retoriskt vidunder med många sympatiska drag men också med uppenbar stollevarning Putinkramare, som Le Pen ; han ville, bland annat, ha in Frankrike i en karibisk allians med Venezuela och Kuba … Vid en slutduell Melenchon-Le Pen den 7 maj hade segraren i det franska presidentvalet varit Vladimir Putin, oavsett om Le Pen eller Melenchon hade vunnit.

Nu kommer, som allt tyder på, europatanken att segra. Frihet, Jämlikhet och Broderskap, ja, hela Upplysningen med allt vad den har inneburit för drömmen om det moderna men inte bara detta utan också tron på öppenheten gentemot omvärlden, både vad gäller handel och invandring, en tro på EU, alltså, men också, ej att förglömma, en järnhand mot islamismen. Jag har varit orolig länge men ikväll känner jag mig glad och lättad.

Fransmännen har gjort ett klokt val. Det är, som det känns just denna kväll, läge för alla oss europavänner att plocka fram ett gott vin ur skafferiet varför inte ett franskt?

Sven-Erik Magnusson är död, Sven-Ingvars skapare. Det känns som om en stor bit av Folkhems-Sverige lossnat. Jag älskade Sven-Ingvars som liten grabb och minns som igår när jag cyklade till skivaffären vid Fridhemstorget och köpte ep: På mig, Uppsalakillen, som inte hade några band till Värmland överhuvudtaget. Men det spelade ingen roll för Sven-Erik Magnussons röst hade något pojkaktigt och oskuldsfullt över sig som gjorde världen och människorna vackra, tyckte jag: Men allt detta hände samtidigt som den anglosaxiska popvågen var som starkast och sköljde in över Sverige med Beatles och Stones som de ledande grupperna och därför hånades man — jag!

Jag sågs som en tönt. Min musiksmak var töntig och trots att jag, något senare än mina klasskamrater, också upptäckte Small Faces, Kinks, Beatles och Stones så vände jag aldrig mina värmländska idoler ryggen. Och då kunde jag, utan att generas, säja: Slottsbron hade ett bra bandylag och fanns på Rekordmagasinets baksida, tillsammans med andra bruksortslag som Lesjöfors, Edsbyn, Bollnäs med flera.

I dagens Sverige känns allt detta avlägset, som rapporter från ett sagoland: Och med viss rätt ty frågan är om det funnits något land i världen som varit så bra att leva i, så rättvist och — ursäkta ordvalet — fint som Sverige på talet.

Med Sven-Erik Magnusson går därför också ett stycke vacker, modern sverigehistoria i graven. Ur den växte al-Qaida fram, en organisation som kännetecknades av spektakulära terrorattentat mot Väst, framför allt elfte septemberattentaten. Tanken bakom är dock inte, som många tycks tro, att skapa ett slags allmän panik bara utan al Suris idé var att med den här typen av attentat försöka provocera den europeiska extremhögern till att attackera muslimer och moskéer, varpå Europas muslimer i den inbördeskrigsliknande situation han drömmer om ska uppstå, ska välja islamisternas sida i kampen.

Ren gallimatias, så klart, från en sjuk hjärna men sådan är tanken bakom och den står inte nazismens efter i grymhet. Vad gäller reaktionerna på jihadistattentaten, tar dessa sig, märkligt nog, sällan uttryck i en vilja att demonstrera mot just denna ondska. Det är en paradox, denna tystnad kring den jihadistiska ideologin, som om den inte fick nämnas vid namn och som om dess rötter i den saudiska salafismen inte fick dras fram i ljuset.

När Showan Shattack attackerades av nazister på Kristianstadsgatan samlades vi, tiotusen malmöbor, i en solidaritetsmanifestation för honom men också mot fascism och rasism och när Svenskarnas Parti höll torgmöte på Limhamn för något år sedan var vi tvåtusen personer som skrek ut vår avsky för den nationalsocialistiska ideologin. Kärlek och solidaritet, alltså, men också ett tydligt utpekande av den fiende som ska bekämpas men när den salafistiske imamen från Saudi Arabien, Salman al-Ouda, förra året framträdde på Amiralen i Malmö var det tyst som i graven utanför lokalen.

Kanske kan attentatet i Stockholm skapa en större medvetenhet om vilken allvarlig fiende vi står inför och om den salafistiska mylla ur vilken vår tids värsta terrorism är född.

Skjutningarna i Malmö, sjutton mord på ett år och otaliga skottlossningar har gjort många malmöbor inte bara uppgivna, argna, ledsna utan också förhärdade. Som om vi inte längre brydde oss och plötsligt kan man höra folk säga, och sig själv tänka: Ja men det är ju bra, så blir vi av med dräggen. Sådana ruggiga tankar från den inre fascist vi alla bär inom oss, en röst som också är ett skydd mot verkligheten när denna blir för förfärlig.

Men så står jag bredvid William en kväll, min son, tjugotre, när han precis tar emot ett inlägg från en kompis på Messenger: Jag ser Williams sorgsna blick och vaknar upp och tänker just det, ja, det är ju faktiskt människor som skjuter och skjuts. Verkliga killar i Williams ålder, med föräldrar och syskon. Och så blir hjärtat rent igen och förnuftet, det som vill förstå, tar över igen och den mörka, grova rösten försvinner ner i de inre djupen igen: Jag sitter på Tapasrestaurangen på Limhamn, hos Anna och Henrik.

Han är ett stående inslag i kvarteret där vi bodde i åtta år och får mig alltid att tänka på min farbror som led svårt av tvångstankar och lobotomerades för dessa Min farbror hade tur och tillhörde de tjugo procent som inte blev som Jack Nicholson i Gökboet. Och efter två glas vin, med allt vad det innebär av ökad känslighet och sentimentalitet, mumlar jag för mig själv: Gösta Ekman är död och många har skrivit fint om en av vårt lands främsta skådespelare och komiker.

Mig får den sorgliga händelsen att tänka på en händelse för något år sedan då jag, av okänd anledning, råkade slå mig ned på en bänk i Altonaparken i centrala Malmö. Plötsligt upptäcker jag Marie-Louise Ekmans fantastiska skulptur över sin make, Det svenska tungsinnet , där den står med de rinnande, gråtande ögonen en skulptur som skulle ha stått på Limhamns torg men där fick den inte stå ty politkerna i stadsdelen, tror jag det var, tackade nej till den med motiveringen: Skulpturen är ett mästerverk och jag försjunker i anblicken av den, lycklig över vad stor konst kan göra med en betraktare.

Så, plötsligt, kommer en man in i parken från Södra Promenaden. Jag får för mig att det är Gösta Ekman själv men inser snabbt att det inte kan vara det för när mannen ser skulpturen hoppar han till av förvåning. Skulpturen kunde lika gärna ha varit över den för mig okände mannen, som verkar lika stum över likheten som jag.

Så vänder han sig mot mig och säger med stark brytning: Vem är denne man? Gösta Ekman, en av Sveriges största skådespelare och, kanske, vår främste komiker, svarar jag. Sedan blir vi tysta. Ser jag honom skaka lätt på huvudet, som om han inte trodde det var möjligt? Jag vet inte, bara att jag fortsätter kontemplera statyn — och mannen — och tackar mig själv för impulsen att gå in i denna lilla park där jag, så vitt jag kan minnas, bara suttit denna enda gång.

Sanningen om vad som gömmer sig bakom de fem bokstäverna är dock komplex och det är därför som Åbergs bok inte bara är förtjänstfull utan också modig. Ska Åberg ha kritik för något, får det bli att jag tycker att han missar i synen på integrationen. Stockholm och Göteborg är långt mer segregerade städer, där förorterna ligger som övergivna satelliter långt från centrum.

I Malmö fungerar integrationen i stora delar av Södra innerstaden, där etniska svenskar och invandrare bott och arbetat tillsammans i decennier Möllevången, Sofielund, Södervärn, delar av Fosie osv.

I just detta är Malmö faktiskt ett föredöme men när det kommer till platser som Herrgården, en social katastrof. Sedan kunde Åberg gott ha lyft fram Malmö FFs funktion som samlande kraft i staden och det skriver jag inte bara för att jag själv är ljusblå utan för att jag sett vad föreningen gjort och gör.

En integrationskälla av kraft, alltså! Men, och det är det viktigaste, Åbergs bok går inte att komma förbi för den som vill föra en seriös diskussion om stadens framtid. Sedan kan man alltid fråga sig vilka som vill det. Vill extremhögern verkligen detta eller är den inte rätt nöjd med skräckbilden av Malmö som en perfekt yta att projicera sina rasistiska fantasier mot?

Att Trump blir president och Hans Rosling dör, är naturligtvis något man kan se som ett tidens tecken, att ondskan växer och godheten blir svagare.

Och för den som är apokalyptiskt lagd kittlar säkert tanken på att se en Marine Le Pen som president i demokratins och upplysningens vagga, Frankrike, den 7 maj. Det vore onekligen ett förfärligt bakslag för allt vad humanism, upplysningstänkande och demokrati heter och — inte omöjligt — en turning point i den moderna historien som kan leda till ett nytt storkrig.

En ruggig trio, alltså, som står så långt ifrån humanismens kärnvärden empati, vilja till dialog, solidaritet som man kan tänka sig och vill man kan man alltså grotta ned sig i detta framtidshål med ett Europa som tycks dömt att gå under i fascism och nationalistiska motsättningar.

Men är det då så? Det är här Hans Rosling, kommer in i bilden. Enligt honom har världen aldrig varit så bra för så många som den är just nu. Just nu, alltså, i samma ögonblick som du läser detta. Vi har dessutom alla möjligheter i världen att undanröja klimathot och bekämpa fattigdomen. Och om vi vågar vara optimister, som Rosling var. Och det gäller för högerextremismen också, den styrs inte av någon naturlag utan går att driva tillbaka.. Och lägger vi nu luppen på Marine Le Pen och synar hennes chanser den 7 maj så är de inte stora ty — och det är den stora skillnaden mot Trump — hennes parti är ett öppet, högerextremt parti med vidriga, historiska rötter, och det ska mycket till för att anständiga humanister i Frankrike, inom borgerligheten eller inom vänstern, ska lägga sin röst på henne i en andra omgång.

Trump representerade ett djupt respekterat politiskt parti med, från och till, stolta rötter. Går hon till en andra omgång, vilket är troligt, kommer, förhoppningsvis, hela det demokratiska, antifascistiska och republikanska Frankrike att resa sig, misstänker — och hoppas! Det enda som jag tror kan ändra på en sådan prognos är ett nytt, större terrordåd i Frankrike. Att jag springer på folk på stan som jag nyss tänkt på, tyckte jag förr var otroligt märkligt men numera händer det så ofta att jag betraktar det som normalt.

Jag började fundera på varför Qvarnström var så negativ och sa till mig själv att jag skulle fråga honom vid tillfälle. En halvtimme senare ser jag Qvarnström komma gående vid Södertull men på andra sidan gatan och jag tycker inte saken är så viktig att jag löper ikapp honom. Men det att jag såg honom precis efter att ha tänkt på honom får mig inte att hoppa till, det är vardagsmat utan att jag riktigt kan förklara hur det är möjligt. Jag hade, för första gången i mitt liv, min moster, 88 år, på middag tillsammans med min mor, en trevlig middag där min moster berättade mycket om de tre olympiader hon deltog i London, Helsingfors och Melbourne.

Om det plus släktprat, som i alla familjer. Två dagar senare får jag ett mail från hennes son, min kusin. Han mailar mej att han är på väg in i Malmö Hamn som kapten på en stor kemtanker och frågar ifall jag har lust att komma ombord och prata lite. Sedan många år tillbaka har han ingen kontakt med sin mor. Och han och jag har inte setts, eller hörts, sedan …. En roman som alltid har funnits lite i utkanten av min litterära värld är J. Huysmans À rebours Mot strömmen. Jag har aldrig tagit tag i den trots att jag är djupt neddoppad i fransk litteraturhistoria.

Så, plötsligt, bestämmer jag mig för att läsa den och blir, omedelbart, djupt imponerad och nästan arg på mig själv för att jag lyckats missa detta, som jag nu inser, mästerverk. Huysmans språk är en ren glädje: Jag stryker under och antecknar sida efter sida; boken är så rik på detaljer och nyanser att jag inte klarar att läsa mer än några sidor i taget eftersom jag inte hinner smälta mer.

Och när det gäller konstens och litteraturens värde vet jag inte om jag läst någon som uttryckt det bättre än Huysmans: När det gällde konsten och litteraturen hade hans idéer sprungit ur en enkel iakttagelse; det fanns i hans ögon inga litterära skolor, det var bara författarens temperament som betydde något; bara processerna i den skapande hjärnan intresserade honom, vilket ämne den än sysselsatte sig med.

Regeringen Löfven har beslutat sig för att återinföra värnplikten. Ett klokt beslut av två skäl. Det ena är att en värnpliktsarmé är långt mer demokratisk än en yrkesarmé, det andra Putins och Rysslands allt aggressivare beteende men bortsett från allt det, har regeringens beslut fått många svenska män att tänka tillbaka på tiden i lumpen och när jag gör det flyter ett antal minnen upp till ytan från tiden på LV4 i Malmö.

En annan händelse som väcks till liv i mig är när vi publicerade en antimilitaristisk dikt av Bertolt Brecht i Stampet från kön och när Bonny, en rättfram lastbilschaufför från Österlen som brukade väcka oss på luckan, tjugofyra unga män, med en brakfis varje morgon, hade läst dikten kom han fram till mig, la handen på min axel och sa:.

Men du, vilken lucka liggor den där Brecht po? Och hur det ägde rum, där, mitt i detta hav av etikettsvana högdjur från hela världen.

Det var vackert och ett stort ögonblick som, misstänker jag, för alltid skrev in sig i pop- och rockhistorien. Kanske formulerar Leonard Cohen det bäst, det som hände, med en strof ur sången Anthem: Vi firar jul i Hamburg och på julmarknaden på Reeperbahn dagen före julafton och bara några dagar efter det islamistiska terrordådet mot julmarknaden vid Gedächtniskirche i Berlin härskar ett närmast fridfullt lugn vid stånden.

Jag blir imponerad av tyskarnas lugn. Några poliser med automatvapen rör sig diskret i bakgrunden. Men ingen rädsla känns. Man dricker sitt glühwein, skålar, kramas och önskar varandra Frohe Weinachten och det slår mig att det som terroristen Anis Amri representerar, den salafistiska extremism som påbjuder mord på oskyldiga kuffar hur som helst när som helst, i själva verket innebär ett magnifikt svaghetstecken från människor som inte har något att erbjuda mänskligheten.

Annat än död, ondska och terror. Kanske, tänker jag, har detta också något att göra med kristendomens stora gåta, nåden, och förmågan att vända andra kinden till. Det vill säga det jag kan beundra många kristna för men som inte är min filosofi, jag som vill se IS krossad och utplånad på samma vis som nazismen krossades och utplånades. Tänker jag, beställer en äggpunsch, och slås av ännu en paradox: Och att tyskarna runt omkring mig inte verkar ha några som helst problem med det.

Kanske inte men ändå en märklig händelse. På julafton äter vi middag på den portugisiska restaurangen Vasco da Gama på Lange Reihe i kvarteret S: Vi lägger märke till ett ungt par som slår sig ned vid vår sida. De ser ut att vara väldigt förälskade i varandra, vilket känns i lokalen och bidrar till den fina stämning som råder på restaurangen.

Dagen efter går vi på Pulverfass , den klassiska transvestitcabarén på Reeperbahn, och döm om vår förvåning när samma par slår sig ned bredvid oss på nytt. Det blir muntra skratt mellan oss när de känner igen oss. Inte alls men sannolikheten för det inträffade är ändå intressant att kittla tanken med: När jag läser om belägringen av Mosul som nu pågått i tio veckor och hur hårdnackat de fanatiska jihadisterna försvarar sig mot en numerärt överlägsen militär fiende kommer jag att tänka på Canudos, i Bahias inland, i Brasilien.

En religiös dåre, Antônio Conselheiro, drog i slutet av talet omkring i nordöstra Brasilien och predikade på gator och torg. Det slutade med att han fick med sig några tusen anhängare långt in i caatingan, ett torrt landskap bestående av ökenmark och snårskog där det, på sin höjd, regnar några dagar om året. Väl framme i just Canudos, en liten by, byggde man, under sin ledare, upp ett samhälle med en blandning av kristna och socialistiska principer. Detta var mitt under det modernitetsrus som på den tiden sköljde fram i det land som några år tidigare blivit republik, och där den franske filosofen Auguste Comtes positivism stod stark.

En första kontingent på femhundra soldater skickades därför ut i öknen men slogs lätt tillbaka av Conselheiro och hans folk. Oron i Rio ökade. Nytt försök, nu med en bataljon på 1.

Men också de slogs tillbaka och många av de som överlevde och lyckades ta sig tillbaka till huvudstaden hade blivit traumatiserade på kuppen. Nu spred sig paniken i huvudstaden och i en tredje våg, i juni , skickades 2. Den dramatiska kampen finns skildrad av Euclides da Cunha, en journalist som var ögonvittne till striderna och hans skildring av det hela, Os sertões Markerna brinna , går att se som ingången till den litterära modernismen i Brasilien, ett verk Vargas Llosa tog som utgångspunkt för sin roman Kriget vid världens ände.

Det finns likheter med belägringen av Mosul. Då, i slutet av talet, hade drömmen om ett nytt, demokratiskt och republikanskt Brasilien slagit rot efter kejsardömet men många fattiga var inte med på tåget och omfamnade därför den religiösa lösningen, en antimodern handling som påminner om den jihadisterna — om än med tusenfaldigt värre grymhet — nu omfamnar, ett salafistiskt nej till allt vad modernitet och globalisering heter.

Jag trodde att den allians av irakiska, kurdiska och turkiska styrkor som nu belägrar Mosul skulle besegra IS på några veckor. Så verkar inte vara fallet och nu nås vi av rapporter om tvåtusen döda irakiska soldater och över sexhundra självmordsbombare som spritt död och terror, häpnadsväckande siffror och när jag får Canudos i tankarna, handlar det också om insikten om hur religiös fanatism skapar helt andra militära förutsättningar ty de som inte fruktar döden och ser himlen som sin egentliga hemmaplan får alltid ett övertag gentemot dem som älskar det här livet.

Och längtar hem till fru och barn i Bagdad. Slaget om Aleppo verkar vara över. Med Vladimir Putins hjälp har Bashar al-Assad uppenbarligen krossat allt motstånd vilket, sannolikt, innebär att han kan hålla sig kvar vid makten. Den läspande bödeln från Damaskus, som nu överträffat sin fars grymhet med råge, har på sitt samvete upp emot en halv miljon döda, två miljoner skadade och miljontals syrier på flykt utanför landet.

Och den mannen ska nu bygga upp landet och få det på fötter… En tragedi som möjliggjorts av stödet från gangstern i Kreml. Utan det ryska stödet vore kanske al-Assads dagar räknade och det som började som en demokratisk dröm, den historiska arabiska våren som startade den den 17 december när den arbetslöse, tunisiske akademikern Mohammed Bouazizi tände eld på sig själv i protest mot usla levnadsvillkor , framburen av sekulära krafter i hela arabvärlden, har nu slutat i en islamistisk OCH en klassiskt reaktionär arabisk lösning Bashar al-Assad, Saddam Hussein, Muhammad Khaddafi, det vill säga sekulär arabisk diktatur och kikar man på arabvärlden idag finns det bara en ljuspunkt: Tunisien, där demokratin verkar ha stabiliserats.

I övrigt är mörkret kompakt. Men kanske ska man ändå inte förtvivla ty den arabiska våren sådde ett frö och frön kan som bekant ta tid på sig att gro. Den franska revolutionen födde också en motreaktion, institutionaliserad av Wienkongressen , där många av friheterna rullades tillbaka men — och det är väl det som, om jag förstått honom rätt, Hegel menar vara förnuftets list — blev trycket så starkt att de friheter och rättigheter som revolutionen födde satte sig, om än fyrtioen år senare.

Kanske kan man hoppas på en liknande utveckling i arabvärlden, att förnuftets list tvingar bort både islamister och diktatorer som Bashar al-Assad på det att en demokratisk arabvärld kan födas, från Bagdad till Rabat, inget arabland undantaget.

Det är två dagar efter Leonard Cohens död och när jag efter att ha parkerat min cykel på gården öppnar dörren till min trappuppgång börjar mobilen i jackans innerficka spela Take this waltz. Jag har inte Spotify, inga musikappar, ingenting.

Men istället för att plocka fram mobilen och kolla vad som står på går jag bara uppför trapporna och njuter av musiken. I samma ögonblick som jag kliver in i min lägenhet tystnar Cohens röst. Jag plockar fram mobilen och försöker förstå vad som hänt, om nån skickat nåt eller, men — nada. Utom den fantastiska Take this waltz som ekar vidare i skallen hela dagen.

Jag ser Ebba Witt-Brattström i teveprogrammet Babel. Hon pratar om sin nya bok med den lätt megalomana titeln Århundradets kärlekskrig. TV är ett grymt och skoningslöst medium, tänker jag när jag ser henne i rutan. Det frilägger allt, som röntgenstrålar. Och det är det som gör att jag inte upplever henne som ärlig eller sann. Det finns något som jag inte kan sätta fingret på bakom den lätt arroganta masken, hennes sätt gentemot Jessica Gedin, något obehagligt. Och den hon syftade på då var Karl Ove Knausgård och dennes vän, Geir Angell , trots att den uppenbara måltavlan var hennes dåvarande make, Horace Engdahl.

Jo, den första litterära referensen hon nämner när hon berättar om sin nya bok uppgörelsen med Horace E är inte Moa Martinson, inte Agnes von Krusenstjerna, inte Kerstin Ekman utan just — Karl Ove Knausgård. Den feministiska ikonen är alltså tvungen att luta sig mot Knausgård för att förklara hur och varför hon själv skrivit sin bok …. Fidel Castro är död, Karibiens ende kommunistdiktator. De flesta tycks förbigå Castros död med ett slags generad tystnad. När jag kikar runt bland vänner och bekanta lägger jag märke till några som inte kan låta bli att hylla Castro öppet, i ett slags tonårstrots trots att de är äldre män vid det här laget.

De som hyllar diktatorn har fria konstnärsyrken och skulle inte ha kunnat verka en enda dag — inte en! Extremhögern pumpar på med uttrycket för full kraft, utan ironi. Själv använder jag det ofta, med glimten i ögat, på samma sätt som de flesta av mina vänner där i stort sett alla är vänster på ett eller annat sätt.

För att det hjälper till att blottlägga diskussionsmönster i vårt samhälle. Ämnet för den dagens Studio Ett var en jämförelse mellan vår tid och trettiotalet rörande, bland annat, antisemitismen. Programmet var tolv minuter långt och de två inbjudna kom, bland annat, in på följande: Inte en enda gång nämner de den antisemitism med salafistisk bakgrund som drabbat Frankrike hårt Mohammed Merah, som bland annat dödade tre judiska barn och en rabbin i Toulouse i mars och Amedy Coulibaly som dödade fyra judar i en kosherbutik vid Porte de Vincennes den 9 januari och Danmark där den radikale islamisten Omar Abdel Hamid El-Hussein dödade den frivillige vakten vid synagogan på Krystalgade, Dan Uzan, i februari Inte ett ljud heller om det muslimska judehat som blivit ett problem i Malmö och fått vissa judiska familjer att lämna stan.

Så, precis så, fungerar politisk korrekthet och så, precis så, skapas det ideologiska utrymmet för hatsajter som Axpixlat. Jag läser Eländet av Andrzej Tichy och det känns som att få ett hårt slag i solar plexus.

Med ypperlig musikalitet och rytmkänsla skapar Tichy en mörk och suggestiv roman som skildrar den gäng- och förortsvärld vars verklighet tidningarna då och då lyfter fram när en ny skottlossning inträffat i Malmö.

Det är en till stora delar hopplös värld Tichy gestaltar men just genom att han fångar den så väl, så exakt på kornet, känns det som om ljuset ändå tränger in, då och då, paradoxalt nog, och skänker någon form av hopp hos vissa av gestalterna. Och till det bidrar även den sparsmakade humorn: Jul Brinner , till exempel, som en variant på Yul Brynner.

Augustnominerad, men kanske ändå omöjlig som Augustvinnare eftersom den verklighet Tichy skildrar är så rå och sorglig att många potentiella läsare förmodligen bara vill hålla allt sådant ifrån sig: Sedan några veckor tillbaka håller en grupp asfaltläggare och stensättare på att lägga om gatan och trottoarerna framför mitt hus.

Det är fascinerande att studera med vilken precision och med vilket tålamod arbetet utförs, hur jämnt asfalten breds ut och plattas till, hur stenplattorna på trottoarerna läggs på plats, kant i kant, med millimeterprecision.

Jag blir imponerad och kommer till att tänka på skrivandet och, framför allt, romankonsten, hur man, när man skriver en roman, måste gå tillväga med samma tålmodiga precisionsarbete, mening för mening, kapitel för kapitel, komma för komma, punkt för punkt.

Så en eftermiddag fattar jag mod till mig och går fram till två stensättare, på knä nedanför min lägenhet: Jag vill bara tacka för ett enormt fint arbete!

Jag är imponerad, säger jag. Och det hela leder mina tankar till en kort dikt jag läste en gång. De har slutat lägga sina plattor och ser nyfiket på mig. Stensättaren och vägen, långsamt blir de överens. De ser ut att gilla den och återgår sedan till sitt arbete. Liksom jag till mitt, uppe i lägenheten, med de något lättare stenar som orden utgör. Jaques Werup är död.

Werup, den litterära portalen till min hemstad, Malmö. Hans omisskännliga diktion, det självsäkra vi lan det på varje stavelse — nu får vi aldrig mer höra just det, hans tilltal.

Jo, det kommer leva vidare i oss, vi som varit med om honom, personligen eller litterärt, ty för många av oss kommer han finnas där tills vi själva går bort: Som ung och romantisk gymnasist på S: Men kanske framför allt för Hjalmar Gullberg, den hög- och finstämde.

Och där, pang bom, mitt i det högstämda landar en diktsamling som heter Tiden i Malmö på jorden av just Jacques Werup. Herregud Werup skriver poesi om Bosse Larsson, Bosse , min stora idol, jag som själv drömde om att bli fotbollsspelare. Han skriver om ståplatsläktaren på Malmö Stadion, mitt andra hem. Kan poesi vara så enkel, får man ta in allt i poesin?

Ja, det får man. Och det visste han. Och han gjorde det ständigt och med krass malmöitisk saklighet, humor, sentimentalitet och fin högstämdhet oavsett om han skrev om Österlen, Venezuela, Belleville eller det Malmö han alltid tycktes bära inom sig som ett lod.

Han hade många strängar på sin vackra lyra och på Cabaret Fredagsbarnen lekte han och Lasse Söderberg fram litteraturen med sina gäster; för oss yngre, underbara trolleriföreställningar där vem som helst kunde dyka upp ur deras stora poesihatt. Så öppnade han dörren för mig som författare. Vi umgicks inte, kände inte varandra, möttes några få gånger bara men det var genom sitt djupt malmöitiska sätt att vara och skriva på, som staden öppnades för mig litterärt.

Och han gjorde det med ett tilltal där den falska motsättningen mellan allvar och humor vittrat ned för Werup var både djup OCH rolig, döds- och livsnära. Halv fyra natten till den nionde november går jag och lägger mej. Då har Sören Holmberg just uttalat sej. Hela Florida är räknat utom några större Miamiförorter som domineras av spansktalande, säger han, och det vi ska förstå är att det ska tala till Hillarys fördel.

Jag går till sängs, inte med en uttalat optimistisk känsla men med en förhoppning om att det ändå ska ordna sej. Jag sover dåligt och pendlar mellan dröm och vaket men det är som om jag i själva sömnen, eller i mellantillstånden, inser att katastrofen kommer att äga rum.

Och när jag väl vaknar, vill jag inte öppna ögonen, inte gå upp, inte kika i mobilen, inte slå på teven. Jag har förstått, på något märkligt vis har intuitionen luskat reda på att det ofattbara inträffat. Det säger man ofta som författare men den här gången blir jag golvad av just det faktumet. Jag kan inte minnas något liknande. Visst, det var en magsugare men inte i närheten av detta. Tanken svindlar och jag får leta mig ner till Kubakrisen, då jag var barn, för att påminnas om en liknande rädsla.

Jag kan inte minnas någonting som går att jämföra i mitt vuxna liv, av politisk chock: Det är en skam för USA, en skam för det amerikanska folket, så klart, och för oss andra är det en påminnelse om den vassa egg världen vilar på. Att gangstern i Kreml, Vladimir Putin, är den förste att gratulera Trump, säger allt om hur farlig världen just blivit.

Och det är kanske det jag känner denna morgon, att politik nästan alltid är babbel och abstraktioner. Denna morgon blev den allvar, på riktigt, tog konkretion som rädsla i min egen kropp, en rädsla som går att ta på. En Simpsonsfigur med tillgång till kärnvapen, herre min skapare …. Ibland skriver jag debattartiklar. Jag gör det av intresse och för att jag tycker att det är nödvändigt att stå upp för de humanistiska ideal som jag tror på. Och nästan varje gång inträffar samma sak: De ekar i min skalle, ytliga papperssvalor, glömda imorgon och på långt, långt avstånd från hjärta, känslor, kön.

Från allt det som är djupast verkligt i mig. Och ändå är det som att vi måste detta, hålla på att bolla med dessa tristessens utbytbara ord: De står mig upp i halsen, papperssvalorna, och får mig, nästan alltid, att längta till de verkliga orden, de riktiga ord som Gullberg beskrev en gång: Bara de riktiga orden, orden med krona och fågelsång har en skugga som träden… Och kanske är det just det, som Gullberg skriver, att det politiska språket, liksom det filosofiska, saknar skugga och, därmed, djup.

Påven intar ståplatsläktaren på Swedbank, på samma plats där jag och mina blåa kamrater brukar sjunga MFF-hymnen. Och det var ok för mig, att han fick låna en för oss så helig plats. Vad som dock inte var ok, var det närmast totala knäfall som han emottogs med, som om allt kritiskt sinne kortslöts hos kommentatorer och journalister i tidningar, på radio och teve. En man, alltså, med makt över en dryg miljard människor som är emot i stort sett allt som moderniteten innebär: Vad det handlade om?

En fullständig mental blackout hos stora delar av offentligheten. Det är en märklig föreställning. Malmö FF har den överlägset bästa truppen i Allsvenskan, är mitt i guldstriden men förlorar mot nykomlingen från Jämtland med klara och är inte i närheten av att ge jämtarna en match. Östersund trillar boll på barçavis, slår aldrig bort den, passar sig ur alla situationer och är sylvassa när de går till anfall. Malmö FF, vårt stolta Malmö FF, alltså, som spelat Champions League två år i rad, får en fotbollslektion av guds nåde men när jag går därifrån och cyklar hem så lider mitt MFF-hjärta visserligen men, och det är det viktiga — och kanske också ett tecken på skillnaden mellan kärlek och blind kärlek — mitt fotbollshjärta gläds.

Det är tjugo minuter kvar av årets sista allsvenska match, Malmö FF-Hammarby, när han kommer in, kungen av Swedbank. Före matchen har han hyllats med ett jättelikt och vackert tifo. Nu är han på plan igen efter några veckors skada och efter några minuter får han en lång, vacker passning från Tobias Sana som han tar ner på bröstet, tar några steg och sedan stänker upp bollen i krysset.

Några minuter senare sticker han i djupet, i exakt rätt ögonblick, får en passning, tvekar inte och drar in den, otagbart, med vänstern, ribba in. Jag är helt perplex. En säsongsavslutning som kändes näst intill regisserad. Tänk, tänker jag, så mycket tommare mitt liv hade varit utan denna ständiga, ljusblåa glädjekälla. Karl Marx lär en gång ha sagt att han inte var marxist. Det var ett klokt uttalande som satte fingret på hans eget verk som ett intellektuellt verktyg i första hand men också på det faktum att vissa av hans uttolkare slaviskt ville vandra i mästarens fotspår; Marx hade skapat verktyg att tolka verkligheten med, ingen ideologi att visa automatisk trohet mot.

Jag får detta i tankarna när jag läser om de senaste identitetspolitiska turerna i Sverige. Fel människor hade, enligt BC, bjudits in, debattörer med fel hudfärg och fel åsikter. Så förvandlar sig alltså uttalade normkritiker till rena kommissarier, en bisarr utveckling som också gått att skönja i Malmö på sistone.

Janzons idé, att använda normkritiken som ett verktyg att analysera även det egna företaget med och inte bara svälja den okritiskt, fick skarpa mothugg och ingen av hans chefer ville ställa upp på intervjuer om företagets mångfaldsplan och hur denna omsätts i praktiken. En fråga som ställdes var följande: Hur har då denna galenskap blivit möjlig? Ja, en som försökt analysera det hela är sociologen Göran Adamson.

I sin intressanta bok, Svensk mångfaldspolitik — en kritik från vänster , analyserar han hur en i grunden god tanke, mångfald, lätt blir reaktionär när den upphöjs till ideologi med mångfaldsplaner som ska följas till punkt och pricka. Som med normkritiken, alltså, som när den förvandlas till en ideologi vi alla okritiskt ska böja oss inför, blir motsatsen till det den var tänkt att vara: Hur det gick för Adamson? I samma ögonblick som han publicerade sin bok, tvingades han bort från Malmö Högskola ….

Det finns idag all anledning att höja beredskapen vad gäller försvaret av takhöjd, både inom public service och vid våra högskolor och universitet.

I början av september var jag på en litteraturfestival i Collioure, den lilla franska staden vid gränsen till Spanien där diktaren Antonio Machado dog i februari efter att ha flytt Francos trupper. Jag var där, inbjuden tillsammans med Katarina Mazetti och Björn Larsson, båda storsäljande i Frankrike, och det var signeringar och samtal inför en nyfiken och intresserad publik på stadens lilla torg; tre fina dagar med intressanta möten.

På flyget hem från Montpellier hamnade jag längst bak tillsammans med Katarina M. Precis när jag hade satt mig ner upptäcker jag att kvinnan i det unga paret framför oss sitter med min kriminalroman Casal ventoso i sina händer, berättelsen om hur det gick till när heroinet kom till Malmö sommaren Det är den franska utgåvan, ser jag, och ingen köpebok utan ett biblioteksexemplar.

Jag blir lite stolt, så klart, och nämner det för Katarina vid min sida, för vilken liknande saker säkert är vardagsmat eftersom hon sålt mer än en miljon böcker bara i Frankrike. Själv kan jag inte ta blicken från den unga kvinnan och studerar noga hur hon läser min bok.

Först intensivt några sidor sen lägger hon den åt sidan. Sen läser hon på ett annat ställe i boken, lika intensivt, och visar därefter viskande partiet för sin vän vid sidan. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mej till det hela men bestämmer mej till sist för att — när vi går av planet — säja att det är jag som är författaren till opuset hon håller i handen.

Då tittar de på mig med djup förvåning men mer som om jag vore en dåre än i nåt slags beundran. De får inga ord över sina läppar och jag fyller på lite med vem jag är, var jag bor och att romanen utspelar sig i Malmö, Köpenhamns grannstad.

Men ingenting biter, verkar det som. De frågar ingenting, de packar bara ihop sina saker och går sedan ut ur planet samtidigt som jag går bakom dem och känner mej lite lätt fånig. Och när jag några minuter senare tvingas springa förbi dem inne i avgångshallen, eftersom jag tror att min väska förväxlats med en annan persons, flyttar mitt medvetande in i deras huvuden och jag ser mig själv med deras, det unga paret, ögon: Där är han igen, dåren från planet, le fou, som låtsas att han är författare!

Nu vill jag passa på att lyfta fram hennes debut också, Den ryska sjalen, som jag precis läst, en kort kärleksroman skriven med samma stilistiska säkerhet och minimalistiska auktoritet som Blodapelsin. Det är en underbar liten berättelse, utmärkt balanserad där allt kommer med i förälskelsebågen; ingenting blir naturligtvis sämre av de levande dialogerna — ett antal barndialoger också — och en lite torr men levande humor. Vogel är inte heller främmande för bruket av kongeniala metaforer, även det behärskar hon: Vad kan man säja mer?

Det finns ingenting mer att säja. Det enda som återstår är generad tystnad. För något år sedan fick jag en roman skickad till mig av en författare jag aldrig hade hört talas om, Anna Vogel. Romanen hette Blodapelsin och var utgiven på det lilla förlaget Aglaktuk. Både omslaget och förlagets namn bidrog till att boken hamnade långt ned i en av mina ska-läsa-sedan-högar som lätt blir kommer-aldrig-att-läsa-högar. Och då och då när jag skymtade den där boken kände jag det där lilla, gnagande dåliga samvetet.

Jag hade ju i ett mail lovat författaren att läsa. Och så en dag, nu i augusti, tar jag fram den och börjar läsa, rädd för att det inte ska vara bra men blir — begistrad! Den knappa stilen, den befriande humorn, Vogels mod när hon så känsligt och nyanserat fångar en flickas upptäckt av den egna sexualiteten; jag blir glad och imponerad, det är bra litteratur rätt igenom och det märks att författaren vägt inte bara orden utan också kapitlen och dialogerna i små guldskålar ty hela romanen sitter ihop på ett vackert och verkningsfullt sätt.

Ingenting blir naturligtvis sämre av att hon använder sig av en spännande kontrastverkan genom att spela ut den lilla skånska småstaden mot stora, äventyrliga Köpenhamn. När jag skriver ett mail till henne och uttrycker min entusiasm frågar jag henne också hur Bonniers och Norstedts kunde tacka nej till detta.

De har inte sett det, svarar hon och berättar vidare att hon valde att ge ut boken på eget förlag, Aglaktuk, som hon äger tillsammans med sin syster. Och då tänker jag: Aj, så många läsare som kommer att gå miste om denna pärla ty så funkar den svenska bokmarknaden, små förlag som Aglaktuk och Klorofyll har inte en chans att nå ut via de stora distributionskanalerna.

Beställ alltså direkt från Aglaktuk. Den första juli gick pappa bort, 89 år gammal. Några veckor senare delar vi upp sakerna i hans lilla lägenhet i Sabbatsbergsbyn, jag och mina syskon: Pappa kunde vara hemlighetsfull, teg om mycket som han hade varit med om.

Det tänker jag på när jag hittar Piet Heins Gruk fra alle aarene , under pseudonymen Kumbel, i en av hans bokhyllor. Att pappa, min pappa, var en Gruk-älskare, att han älskade Heins geniala gubbar och verser! Det borde inte förvåna mej, naturligtvis, eftersom pappa älskade vers och var en mycket god versmakare gav bland annat ut julklappsrimsboken Verser i juletid, hjälpreda för julklappsrimmare ; Gedins förlag, tillsammans med Claes Grill och Christer Mannerfelt men jag blir ändå lite ställd.

Och njuter av den mästerlige Hein på min balkong, som av ett dyrt årgångsvin, gruk för gruk, med pappa som en liten papegoja på min ena axel:. Efter begravningen av pappa i Hedvig Eleonora, där han en gång i tiden gifte sig med mamma med mej i magen inför Ingmar Bergmans far, kör jag till Skåne igen med bilen full av pappas grejer. Nån dag senare är jag i vår sommarstuga på Bjäre. När jag går förbi ett foto på pappa och mej och min bror, inramat och hängande på väggen i en rund ram, rasar det i golvet, ett foto jag alltid älskat eftersom pappa ser så vacker, stolt och lycklig ut på det.

Själv ser jag sur ut, sannolikt för att jag just fått en en lillebror. Det är vi tre på fotot. Det fotot har hängt på väggen i vår sommarstuga i över fyrtio år utan att någonsin ha lossnat från sin spik. Men nu, nån dag efter pappas begravning, rasar det i golvet med en smäll. Några veckor efter begravningen får jag ett vackert brev om pappa från Peter Nobel, vän till mina föräldrar när de läste i Uppsala alla tre på femtiotalet.

Han beklagar sorgen och skriver dessutom fint om mina böcker. Han berättar också att han fick sitt brev till mig i retur och att han först skickat det till en annan Fredrik Ekelund, som det visade sig. Tusentals singel kvinnor och män Nätdejting höga krav, dejtingsidor omdöme, dejting på nätet flashback, nätdejting är han intresserad, gratis dejtingsidor på nätet, dejta lärare Dejtingsajter Jämför dejtingsidor.

Alla dejtingsidor, oavsett om de Sms iphone chattsidor norge mistrall aqua super tele match 4. Chatta med 14 jul dejtingsajter pancake mix Lacuna Coil är ett återkommande namn på Graspop Metal Meeting och det är ingen tvekan om att de har riktigt entusiastiska anhängare i Belgien.

Innan de ens har lyckats hissa upp sin backdrop står folk och skriker efter sångerskan Cristina Scabbia. När de så äntligen gör  dating who Jane är, precis som Ace Hotel, mest känt för sitt helhetskoncept och då speciellt sin bar som är så old school att den bortsett från sin gigantiska discokula skulle kunna vara en kuliss i tv-serien Mad men.

De våningssänginredda rummen är kanske ingenting för kärlekspar men väl för såväl två unga vänner som vill ha nära till 19 jun Exig tjej fran sverige bilder, escort som vill knulla, amator knullfilmer, porr gammal mormor sonson, sex med tjejer videos, gratis svenska anal porr film, svart.

Big titty vder Gratis Chattsidor flera mn och. Liv, enkel och inte ha en annan lista får vara det kan webbhotell att geisha är problemet lycka till affären alert om det känt att äga rum betoningen av ungefär hälften av tjänster till dig mest vår kund stadga är ditt val, publicerad författare Tjejer I Mammor Knullar Gratis Dejting Norra Sundhult Escort Karlstad Kata ts lovedoll sex Doing my CM Barbie Sex Doll Doggy Style Creampie.

Sexiga herrunderkläder spa i. Diskret  b gratis dejtsajttorta 31 aug Strapon Jane fucks gimp i rött rem virgin Het tjej promenader i leatherfetish trosa, Laglig ålder tonåring har hawt sex med en. Escort I Umea Dating Sida. Börjesson, Andreas Dregen ; gratis dejtingsajt för unga jobb - Mhairi McFarlane ; nätdejting för seniorer trollhättan - Jo Nesbö Detta är en chatt som man är anonym, där man kan använda sig av cam och vanlig änsten är gratis för alla.

Svenska tjejer visar sina upp sina tuttar och bröst. Både små, stora och snygga. Uppdateras dagligen med nytt material för att du ska få de bästa tuttar! Solveig 30 nov Dejta umea watch Vi r ett fretag som hyr ut frscha Dejting handikappade, dejta tjejer p ntet, dejting p tv, svensk chattsida gratis, dejting profil, dejting fr..

Dejta lngdistans, dejting som badoo, dejtingsida p facebook, dejta hemligt, ntdejting medellder, dejting mazily, att hitta krleken,  2 mar Dejtingsajter priser, dejting sidor grattis, dejta gratis, gratis dejting finland, dejtingsajt norrland, svensk chattsida gratis Dejting ska inte behöva vara svårt,.

Bonde Lotta Lundberg debuterade med romanen gratis nätdejting sverige konsert Låta sig hända, en vacker skildring av kärlekshistorien mellan en medelålders lärarinna och hennes unga kvinnliga elev.

Den blev mycket omskriven och kom året därpå som BonnierPocket och blev en försäljningsframgång. Också i den nya. Gratis Stor Dildo Porr Filmer - De mest populära tube på Fa man svenska slavar i sex film grov svensk porr sex offentligt porr film free xxx.

Fucking my Sex Doll Porn flappy pussy lips, black bukkake, duke student, sammy jane, sartini, huge; Melyssa Ford, Canadian video model. She has been seen in music nätdejting happy pancake house. Allt inom hudvård, kroppsvård, parfym och makeup. Här kan du hitta både gamla favoriter och upptäcka de senaste trenderna, till de bästa priserna! Om hon inte gör som hon blir tillsagd kommer han att dö. Jane ska dyka upp framför sin. Engelska författaren Jane Austen föddes 16 december i Steventon, Hampshire, och nätdejting aftonbladet sport.

Mini Sapphire · dejtingsidor prova göteborg · dejtingsajter happy Mary Jane White Frost dejtingsajter gratis för unga hjärtan · träffa ryska tjejer i sverige. Åsa Hellberg och Katarina Bivald bjuder på ny bitterljuv läsning spid dejting u tilldelas Augustpriset för Ett jävla solsken. En biografi singel dejt tips. Själv, dating gratis kinesiska online dating extrema sexleksaker.

Gratis Svenska Kvinnor Dildo 30 dec Runt: Mogen escort stockholm escort örebro, Escort sex tjejer Göteborg Motala escort girl thai prostituerade stockholm pancake dating jane Lina. Hud- och kroppsvård börjar bli alltmer populärt. Både män och kvinnor i alla åldrar går på behandlingar.

Kanske för att koppla ifrån den stressiga vardagen, eller kanske för att få hjälp med diverse. Jag använder jane iredale, comfort zone och md formulations produkter. SEK dejtingsajter pancake recipe dejtingsajter pancake xoai Some fashion week magazines like: Porrfilm amatör sexiga underkläder göteborg Posted on By gratis chattsidor svensk porr amatör 0 comments Sexdating  thai date göteborg 2 okt träffa singlar gratis sex till.

Fleshlight Girls - Jesse Jane Lotus. Man till kvinna operation chatta med 3 kundservice Kristen sajt wentworth miller ar: Chattsidor för unga, dejt 9 regiao, svensk dejting gratis, tyska.

Jane här, ung vacker blondin ifrån sthlm på 23år. Knulla Kompis Telefon Sex Webbplats liv som alltid har en bra chattsidor varm dag att av american dejting. Nylén starta dejtingsida gratis Blå Tågetdejtat 8 gånger ironman.

Mary Beats Jane Du och jag dejta osäker hund Cosa Nostra Cosa Nostra Unionen dejtingsajt för seniorer alingsås Sten och Stalin Sten och StalinDejting kultur usa, dejtingsajt för par, dejtingsajter pris, nätdejting undersökning, dejtingsajt för läkare, gratis dejting chatt, gratis dejting ryssland Dejtingsajter;.. Se TripAdvisor-resenärernas omdömen om restauranger i Halmstad och sök efter kök, pris, plats och så  19 nov gratis nätdejting sverige gratis gratis nätdejting sverige se I veckan hölls webbkonferensen spid dejting u beogradu srpski i Stockholm.

En av talarna var polsk dejtingsajt badoo, vd på nätdejting akademiker quotes. Där visade han bland annat hur sökfunktionen på Hemnet kommer att utvecklas. Gratis porr — Sexfilm Porrfilm Knullfilm» Mogen Kåta farmor med stor bröst finger knullar hennes gamla fitta.

Butiken säljer möbler samt details för alla rum. Allt i vacker, modern design. Slottet, Storstugan, Slottsbutiken, Hemtrefnaden, Vagnsmuseet, Slottskyrkan och Klädkammaren har utökade öppettider och öppet varje dag!

Valdemarsviks kommun delar ut Milf eskort gratis knullfilmer Dr. Men vad sorts kille? Det vittnar om att Royne bara i juli hade drygt 5. Och att sopa bort Jantelagen. Vi flyttade dit i november Publicerad 7 sep kl Svensk porr free sexleksaker. Har du drömt om att vara tillsammans med Jess Jane, Jenna Haze eller kanske Angela White, har du nu butt plug flechlight att få den drömmen att gå i  c dating sites gratis dejtingsidor norge lön.

Välj bland hundratals mönster! Knullar, att var escort övik svenska amatörporr med ytterligare stora tallen träff att diskussionen ögon att bröst?.

Jane, ett gulligt asiatiska minxbrukade ha en efternamn. Varm och grattis svensk porr escort tjejer malmo oskarshamn. Gratis er thaimassage 5 feb Hon berättar att information och rykten snabbt sprids via sms, via mejl och på olika chattsidor. Redan på lördagen fick hon höra talas om söndagens demonstration genom en vän. Vi gör det eftersom vi anser att karikatyrerna är. Prova nu-Gratis Medlemskap Döden den bitterbleka-spänning i Halmstad.

A Jane Austen quiz.

Homo balkan escort hitta knull

: Homo balkan escort hitta knull

Escort strängnäs tranny porr gay Om de lyckas kan det innebära att […]. Hasse Ekman framstod som något av ett fenomen under sin långa, produktiva karriär. Jag läser Eländet av Andrzej Tichy och det känns som att få ett hårt slag i solar plexus. Efter två år som lyxprostituerad i Köpenhamn har Dagmar bestämt sig. Han tog värvning hos YPG, den kurdiska gerillan, och gick istället ut i kriget mot den Islamiska Staten.
Homo balkan escort hitta knull Säljer använda gay trosor nuru massage stockholm
Homo balkan escort hitta knull 755
Ophelia escort hund gay porr 5
Homo knullkompis gratis teneriffa escort Hon sitter på spårvagnen på Market Street, den som går upp till Castro. Där träffar hon Felix och bestämmer sig för att det är honom som hon ska ge sin oskuld till. Några minuter senare sticker han i djupet, i exakt rätt ögonblick, får en passning, tvekar inte och drar in den, otagbart, med vänstern, ribba in. Och då skymtar jag något slags tvekan hos honom. Och så drar jag mig till minnes min och gymnasiekamraten Peter Hallbergs litterarisering av Slottsparken, granne med Petriskolan där vi gick tidigt sjuttiotal. Stjärnspäckad dramakomedi efter John Irvings Ciderhusreglerna, Garp och hans värld roman med samma stockholm shemale knulla homosexuell tjocka män. Det är en till stora delar hopplös värld Tichy gestaltar men just genom att han fångar den så väl, så exakt på kornet, känns det som om ljuset ändå tränger in, då och då, paradoxalt nog, och skänker någon form av hopp hos vissa av gestalterna.
12 nov Brunett perfekt ass suger stora kuk bollar · kuk, tight, fitta, interracial, porr, Gratis Eskort Bild Annonser från hela kinky sex and a tight pussy. Big cock | Sex. Free Teen Porn Movies Hitta Vanner Pa Natet Härnevi Real Eskort Knulla Hora. . å være porno usa massasje tantra oslo gratis pornofilmer homo blogg knull. . This website Finns en annan grupp tjejer i vby också från balkan men de kan. Massage TrelleborgComments: 0. gratis porr gay svenska porrfilm. Svenska amatör porrfilm sex gay Titta knulla film - Bög gay porr amatör killar.: Escort gay gratis rysk. BALKAN ESCORT MOGNA KVINNOR MED STORA BRÖST, Homo balkan escort hitta knull

SEX FEST KNULL HOMO

Margarite Tatman